maggiebrown

Imorgon förmiddag åker lillsnuttan hem med sin pappa till Viken igen.
Jag kommer stå på perrongen och tokgrina, det vet jag. Jag vill inte! Vill att hon ska stanna kvar här med mig. Varför kan hon inte få bo här hos mig för?
Varför måste hon bo där nere?
Den enda som förstår hur jag känner är Tony.
Ja, vi är ihop igen.
Och det känns hur bra som helst.
Jag vet hur jävla mycket galla jag spytt över han här men nu har vi pratat och rett ut allt iallafall.
Folk får tycka och säga vad dom vill. Det är mitt liv och det är inte direkt så att vi kommer flytta ihop imorgon ändå så. Det får ta den tid det tar, men det är det värt.
Det är konstigt att man kan gå från att ha älskat någon till att hata någon till att sedan känna likgiltighet till han, och för att sedan när man väl ses igen efter drygt 5 månader, tappa andan och bli alldeles knäsvag och yr. Hur kan det bli så?
Det är som att ha kommit hem. Så känns det.
Han vet hur det känns för han har det samma med sina barn.
Vi hoppas att nästa år ska bli ett mycket bättre år än vad det här året har innehållit. Fy fan vilket skitår det har varit egentligen. Inte hela tiden men stora delar av det.
2010, du är varmt välkommen!