Ensam hemma...igen
Jag önskar mig en man och ett stort fint hus!
Kan man få det? Kan jag också få allt jag önskar?
Kan turen någon gång vända så jag kanske också kan få vara lycklig?
Nej, jag tror inte det. Inte just nu.
Och här sitter jag nu ensam, övergiven. Med ischias som visserligen är bättre idag än den var igår, men utan barn. Jag kan inte böja mig så jag ska ta med mig laxen och laga mat hos T idag så jag iallafall får träffa lilla diamanten en stund idag. Fan va hopplöst det känns när jag inte får vara med henne.
Men hon ska komma hit imorgonbitti och vara här på dagen tills dom åker till Vallentuna, om det nu blir något åka. Berodde på vädret. Annars ska hon vara här över helgen och sådär. Får vi hitta på en massa mysiga saker. Kanske hälsa på någon kompis, leka i parken om vädret tillåter och sådär. Det ser ju ut att bli snöstorm i helgen så man ska väl inte ha för höga förhoppningar om utelekar. Men man borde ju vara ute mer än man är, men det är lite svårt att leka ute när man har en bit till närmsta lekpark. Har man ett stasbarn så blir det lätt så antar jag, att man sitter inne mer än barn som bor på landet eller i ett fint villa/radhusområde med massor av barnfamiljer och lekparker i vartenda hörn. Det är ju så jag vill ha det för henne. Jag vill bo i radhus eller villa, med en bra lekparl i närheten, där det inte åker så mycket bilar och där man kan känna ett lugn. Jag har sådan längtan efter det. Det gör ont i kroppen nästan. Jag var så nära...och så sket det sig. Jag har försökt att få det att bli bra men det verkar inte fungera. Inte alls. Så allt känns verkligen hopplöst.
Jag tror aldrig jag kommer hitta en ny kärlek igen. Jag letar i och för sig inte nu heller, för jag har ingen ork. Och vadå leta förresten, det känns ju så löjligt att "leta" efter någon. Jag tar det som det kommer och just nu så går mina dagar ut på att försöka orka med dagen tills det blir kväll. Fast nu har det faktiskt varit bra i några dagar. Jag har käns mig levande igen, som vanligt. Men så fick jag bakslag igår bara för den där jävla ischiasen. Varför skulle den komma just igår när jag hade hämtat Izolde och skulle mysa med henne? Det är ju så typiskt mig det. Otur hägrar som en hök runt mig. Jag måste dras med en förbannelse.
Kan man få det? Kan jag också få allt jag önskar?
Kan turen någon gång vända så jag kanske också kan få vara lycklig?
Nej, jag tror inte det. Inte just nu.
Och här sitter jag nu ensam, övergiven. Med ischias som visserligen är bättre idag än den var igår, men utan barn. Jag kan inte böja mig så jag ska ta med mig laxen och laga mat hos T idag så jag iallafall får träffa lilla diamanten en stund idag. Fan va hopplöst det känns när jag inte får vara med henne.
Men hon ska komma hit imorgonbitti och vara här på dagen tills dom åker till Vallentuna, om det nu blir något åka. Berodde på vädret. Annars ska hon vara här över helgen och sådär. Får vi hitta på en massa mysiga saker. Kanske hälsa på någon kompis, leka i parken om vädret tillåter och sådär. Det ser ju ut att bli snöstorm i helgen så man ska väl inte ha för höga förhoppningar om utelekar. Men man borde ju vara ute mer än man är, men det är lite svårt att leka ute när man har en bit till närmsta lekpark. Har man ett stasbarn så blir det lätt så antar jag, att man sitter inne mer än barn som bor på landet eller i ett fint villa/radhusområde med massor av barnfamiljer och lekparker i vartenda hörn. Det är ju så jag vill ha det för henne. Jag vill bo i radhus eller villa, med en bra lekparl i närheten, där det inte åker så mycket bilar och där man kan känna ett lugn. Jag har sådan längtan efter det. Det gör ont i kroppen nästan. Jag var så nära...och så sket det sig. Jag har försökt att få det att bli bra men det verkar inte fungera. Inte alls. Så allt känns verkligen hopplöst.
Jag tror aldrig jag kommer hitta en ny kärlek igen. Jag letar i och för sig inte nu heller, för jag har ingen ork. Och vadå leta förresten, det känns ju så löjligt att "leta" efter någon. Jag tar det som det kommer och just nu så går mina dagar ut på att försöka orka med dagen tills det blir kväll. Fast nu har det faktiskt varit bra i några dagar. Jag har käns mig levande igen, som vanligt. Men så fick jag bakslag igår bara för den där jävla ischiasen. Varför skulle den komma just igår när jag hade hämtat Izolde och skulle mysa med henne? Det är ju så typiskt mig det. Otur hägrar som en hök runt mig. Jag måste dras med en förbannelse.
Kommentarer
Trackback
