Izolde är morgonpigg
Jag tycker inte att jag somnade riktigt inatt. Och så plötsligt vaknade Izolde och klev ner från sängen och skulle gå upp. Nej, sa jag, vi ska sova nu. Kollade på klockan och den visade redan 6:19. Då var det bara att kliva upp ändå.
Jag har sovit dåligt inatt för jag har vaknat av att Izolde har legat och vridit på sig och vänt sig så hon har buffat in i mig hela natten. Jag måste verkligen lägga över henne i hennes säng innan jag lägger mig för natten. Så kanske jag får sova jag med. Att jag ska ha sådana problem med att sova nu för tiden. Somnar jättesent på natten och när Izolde är här ska man upp mellan 6 och 7. Det är tur att hon gärna vill se på TV en stund på morgonen med vällingen.
Idag blir det nog rätt lugnt. Ska se om T har kommit med vagnen. Då kanske vi klär på oss och går till parken en sväng och leker lite. Sedan måste vi gå till affären med. Det är rätt tomt i mitt kylskåp, tomt så det ekar. Just nu består innehållet där mest av kvarglömd öl från i lördags. Känns det som.
Och diskat bort från i lördags har jag heller inte gjort än. Jag hade verkligen ingen ork igår. Jag får ta det lite eftersom.
Morfars lägenhet har blivit såld med. Mamma skulle skriva kontraktet imorgon. Det var ju tur att det gick ganska snabbt ändå så han slipper betala 2 hyror. Det blev bråk med mamma igår. Jag kanske borde be om ursäkt? Men jag blir bara så irriterad när alla ska säga åt mig hur jag ska göra med jobb. Jag försöker ju allt jag kan för att få ett jobb men jag får ju inget. Jag söker ju allt jag bara kan, lämnar ansökningar på affärer på stan, men ingen hör av sig med något positivt svar. Det är jobbigt. Skitjobbigt. Jag mår inget vidare bra nu för tiden. Det är så mycket runt omkring som inte stämmer alls längre. Det känns som att livet är på väg käpprätt åt skogen. Och då blir det inte bättre av att någon försöker muntra upp mig med att säga att man inte får ge upp utan man måste kämpa vidare och söka mer jobb. Jag vet det! Jag vill kanske bara ha någon som förstår mig, hur jag känner och som kan bara finnas där och trösta lite, men det känns inte som att min familj orkar eller vill bry sig om mig. Bara om det jag gör och tydligen inte verkar göra. Jag vet inte sist jag fick frågan om Hur Jag Mår. Jag tycker jag ställer upp för dom flesta mest hela tiden. Jag bryr mig verkligen om mina vänner och min familj, men om jag skulle vilja prata med någon i min familj om något så slår dom nästan dövörat till och försöker prata bort det och säga att det ordnar sig nog. Nej, det gör ju inte det. Inte den här gången. Men det är lika bra att vara tyst, man vill ju inte verka dryg och jobbig.
Men jag har alltid varit öppen och kunnat prata om saker och ting så jag förstår inte varför ingen annan i min familj är sådan? Dom stänger in allt och pratar inte om det. Och vill nog inte prata om andras problem heller. Är det fult att jag vill kunna öppna mig för mina egna föräldrar och kanske få lite tröst?
Den enda trösten jag har i mitt liv är Izolde. Jag saknar henne när hon inte är hos mig. Jag blir ledsen när hon inte vill bara med mig när T är med, när hon skriker och blir ledsen när jag försöker hålla henne och krama henne när jag inte träffat henne på ett tag. Det känns inte kul alls. Men nu är hon hos mig, till imorgon bara, men det är ju ändå till imorgon. Sedan ska hon till T ända till söndag för jag ska jobba. Men jag får hälsa på dom hemma hos han i veckan.
Jag har sovit dåligt inatt för jag har vaknat av att Izolde har legat och vridit på sig och vänt sig så hon har buffat in i mig hela natten. Jag måste verkligen lägga över henne i hennes säng innan jag lägger mig för natten. Så kanske jag får sova jag med. Att jag ska ha sådana problem med att sova nu för tiden. Somnar jättesent på natten och när Izolde är här ska man upp mellan 6 och 7. Det är tur att hon gärna vill se på TV en stund på morgonen med vällingen.
Idag blir det nog rätt lugnt. Ska se om T har kommit med vagnen. Då kanske vi klär på oss och går till parken en sväng och leker lite. Sedan måste vi gå till affären med. Det är rätt tomt i mitt kylskåp, tomt så det ekar. Just nu består innehållet där mest av kvarglömd öl från i lördags. Känns det som.
Och diskat bort från i lördags har jag heller inte gjort än. Jag hade verkligen ingen ork igår. Jag får ta det lite eftersom.
Morfars lägenhet har blivit såld med. Mamma skulle skriva kontraktet imorgon. Det var ju tur att det gick ganska snabbt ändå så han slipper betala 2 hyror. Det blev bråk med mamma igår. Jag kanske borde be om ursäkt? Men jag blir bara så irriterad när alla ska säga åt mig hur jag ska göra med jobb. Jag försöker ju allt jag kan för att få ett jobb men jag får ju inget. Jag söker ju allt jag bara kan, lämnar ansökningar på affärer på stan, men ingen hör av sig med något positivt svar. Det är jobbigt. Skitjobbigt. Jag mår inget vidare bra nu för tiden. Det är så mycket runt omkring som inte stämmer alls längre. Det känns som att livet är på väg käpprätt åt skogen. Och då blir det inte bättre av att någon försöker muntra upp mig med att säga att man inte får ge upp utan man måste kämpa vidare och söka mer jobb. Jag vet det! Jag vill kanske bara ha någon som förstår mig, hur jag känner och som kan bara finnas där och trösta lite, men det känns inte som att min familj orkar eller vill bry sig om mig. Bara om det jag gör och tydligen inte verkar göra. Jag vet inte sist jag fick frågan om Hur Jag Mår. Jag tycker jag ställer upp för dom flesta mest hela tiden. Jag bryr mig verkligen om mina vänner och min familj, men om jag skulle vilja prata med någon i min familj om något så slår dom nästan dövörat till och försöker prata bort det och säga att det ordnar sig nog. Nej, det gör ju inte det. Inte den här gången. Men det är lika bra att vara tyst, man vill ju inte verka dryg och jobbig.
Men jag har alltid varit öppen och kunnat prata om saker och ting så jag förstår inte varför ingen annan i min familj är sådan? Dom stänger in allt och pratar inte om det. Och vill nog inte prata om andras problem heller. Är det fult att jag vill kunna öppna mig för mina egna föräldrar och kanske få lite tröst?
Den enda trösten jag har i mitt liv är Izolde. Jag saknar henne när hon inte är hos mig. Jag blir ledsen när hon inte vill bara med mig när T är med, när hon skriker och blir ledsen när jag försöker hålla henne och krama henne när jag inte träffat henne på ett tag. Det känns inte kul alls. Men nu är hon hos mig, till imorgon bara, men det är ju ändå till imorgon. Sedan ska hon till T ända till söndag för jag ska jobba. Men jag får hälsa på dom hemma hos han i veckan.
Kommentarer
Trackback
