maggiebrown

Brukar ni låtsas att ni är en prinsessa?
Som lever i ett stort, vackert slott. Utan bekymmer.
Som lever det perfekta livet.
Sover i sin stora, mjuka, sköna säng, med svala lakan.
Vaknar av Dig själv och är utvilad.
Får frukosten serverad, och vilken frukost sen!
Har aktiviteter från morgon till kväll om du vill, med allt du kan tänka dig.
Eller bara ta det lugnt med en bra bok, i solen eller något annat lyxigt.
Kunna skämma bort dig med spa-behandlingar.
Kunna resa var du vill, när du vill.
Shoppa loss på riktigt.
En dröm som aldrig kommer gå i uppfyllelse.
Men ändå, den drömmer skulle jag aldrig byta bort mot det liv jag har nu. Om jag fick ha kvar mitt liv och få ta utvalda delar från det livet skulle jag inte tveka en sekund.
Så länge jag fick ha kvar Izolde hos mig.



Idag när jag cyklade hem från T efter att ha varit där på eftermiddagen stod hon länge ute på uppfarten och vinkade och ropade hejdå mamma till mig. Jag såg min lilla flicka ett bra tag innan jag cyklade runt hörnet på en häck. Undrar vad hon tänkte? Om hon saknade mig på en gång och ville att jag skulle komma tillbaka.
Jag ville cykla tillbaka på en gång och aldrig släppa henne igen.
Jag kommer sakna henne något så otroligt mycket. Jag kommer ha så himla ont i hela kroppen när jag måste lämna henne på flygplatsen,
Jag vet att det inte är för gott, men klarar jag det?
Jag pratar mycket med T om det här och han stöttar mig hela tiden och tycker inte att jag har så mycket val just nu mer än att åka iväg och ta det där jobbet tills vidare, och jag vet att han som så många andra har rätt om det, men det känns så fel ibland också. Speciellt sådana här gånger, när hon stått och vinkat efter mig sådär länge.
Och den här helgen blev totalt misslyckad. Hade planerat Furuvik idag efter jobbet, men det regnade hela dagen och jag blev hemskickad från jobbet och måste jobba imorgonbitt istället, så då blev det inget Furuvik och jag kunde inte ha henne över natten här inatt.

Varför känns mitt liv så misslyckat ibland för?
Det känns inte som att någon bryr sig. Kan ingen komma och hålla om mig och säga att allt kommer ordna sig och verkligen, verkligen finnas där för mig när jag vill prata. Fråga hur jag mår och visa att dom bryr sig.

Men, det här gör jag på prov ett tag så får jag se hur det känns. Jag kan inte säga nu hur det kommer bli alls. Jag hoppas att det kommer gå bra.
Och jag ska åka hem så ofta jag bara kan.