maggiebrown

Ja, precis som rubriken idag säger.
Jag ska börja jobba i Norge.
Den 1 augusti får jag börja.
Känslorna är både och.
Jag är självklart glad för det samtidigt som jag är supernervös, samtidigt som jag är ledsen över att inte få kunna träffa Izolde när jag vill som jag hittills har kunnat.
Men vad ska jag göra annars då?
Som en vän sa igår, sätta mig i en etta med henne och gå på soc? Nej, jag klarar inte det. Jag vill ju kunna ha ett ba liv jag med och inte leva på soc.
Inget fel i det om man verkligen behöver det, men jag vill inte det. Jag klarar inte det. Det skulle knäcka mig totalt.
Så det känns som det här är utvägen just nu.
Jag kommer ju såklart fortsätta söka jobba här där jag bor hela tiden och hoppas på att hitta ett här snart, men det ser ju inte ljust ut just nu.
Jag är iallafall glad över att få börja jobba där och tjäna bra med pengar jag med för en gångs skull.
Så kan jag ge Izolde det hon förtjänar tillslut. Ett bra hem hos mig med och en trygg uppväxt. Det är det jag strävar efter.

Jag pratade med henne idag i telefonen och hon berättade att hon var på semester med Tuva och så sa hon: Det är MIN mamma. Hon är så jävla go när hon säger så. Ja, säger jag då, bara din mamma. Ingen annans.
Hon lät glad och pigg och dom hade det jättemysigt där uppe i fjällen iallafall. Bra det!

Imorgon kommer bror hit på besök. Det ska bli kul. Spela lite golf och så.

Idag gick jag hem från jobbet efter lunch. Fick sånt tryck över bröstet tidigare på förmiddagen och det blev jobbigt att andas och jag blev alldeles gråtfärdig och höll på att bryta ihop. Så jag åkte hem och la mig och sov i nästan 2 timmar. Det är det enda som hjälper när jag får sånna där anfall. Lägga sig och vila. Då går det över på någon timme.
Jag vill inte ha det så mer. Det är så jobbigt. Jag blir så nere. Tänker bara negativa tankar.

Imorse på radion, på MIX Megapol pratade dom om bloggar.
En del kändisar ska lägga ner sina bloggar för dom bli nätmobbade.
Folk ringde in och tyckte att det var förjävligt. Vilket det är.
Jag tycker nästan att blogga för mig är terapi. Det är skönt att skriva bort det jag vill få ur mig, och som många andra känner så känns det förjävligt då när folk ska lägga in taskiga kommentarer.
Som jag tidigare skrev, det är så lätt att gömma sig bakom alias Anonym. Varför inte stå för det man skriver och sätta dit sitt namn, om man nu ska kommentera?
Och varför ens kommentera om man stör sig på personen i fråga?
Dom måste ju ha annat för sig än att sitta och läsa andras bloggar och skriva taskiga saker tycker man, men tydligen inte.
Någon sa att man får vara beredd på att få sådana kommentarer, men det tycker inte jag.
Man blottar sitt liv, och man år ju inte direkt bättre av att få idiotiska kommentarer då.
Så jag hoppas att folk kan ta sitt förnuft till fånga och försöka hjälpa andra i kniviga situationer och komma med råd och stöd istället för att stjälpa.