maggiebrown

Jag börjar känna en slags ångest. Det börjar värka, gör ont i bröstkorgen och den växer sig allt större och större.
Imorgonkväll åker han. Han åker bort i 6 långa månader.
När vi kommer ses?
Det vet vi inte just nu, men kanske i slutet av juli igen. Kanske.
Jag hatar ordet kanske. Jag vill ha klara besked på när och klockslag och allting. Helst. Sån har jag alltid varit. Jag vill kunna planera in saker och ting en bra bit i förväg och veta vad som ska hända och hur det kommer gå till. En slags förberedelse.
Jag hatar att vara ovetande om framtiden på det viset. Och nu är det så och jag hatar den här situationen. Den oundvikliga. Dagen har kommit, den som jag har bävat inför ända sedan i mitten av mars. Då vi officiellt blev ett par. Och nu då?
Jag vet att man inte ska gå ner sig över en sådan här grej, men han har ju funnits här nu hos mig dag och natt ett bra tag, men från och med imorgon så kommer han inte göra det mer. På ett halvår, om inte längre. Ovissheten gör mig galen!
Tåget går 21:55 från Stockholm C och jag ska köra ner han.
Sedan hem, till en tom lägenhet och försöka sova.
På tisdag efter jobbet kommer ingen vara här. Vad ska jag göra? Vem ska jag prata med?
Jag antar att jag kommer mer eller mindre bosätta mig hemma hos T bara för att få vara nära Izolde.
För den kommande veckan kommer inte bli rolig alls. Dels för att Tony åker och dels för att jag kommer i stort sett bo ute på golfbanan. Det är golfvecka och vi har stor press på oss att sköta banan. Så det kommer bli tidiga mornar och sena kvällar. Antingen eller eller både och. Plus att jag har tävlingar i veckan på det. Onsdag, fredag och lördag. Så visst har jag fullt upp med andra ord, men vem ska jag dela alla ögonblick med när allt är slut för dagen?
Jag är så rädd att jag ska gå ner mig igen. Och jag vill inte det.
Jag vill inte att den här kvällen ska ta slut. Jag vill inte att natten ska övergå till måndag.
Varför måste alltid sådant här drabba mig?
Vad har jag gjort för att förtjäna dessa saker?