Bullshit
Det här suger, BIG time!
Jag vill inte må dåligt igen men känner att det ligger fan på gränsen nu.
Jag pallar inte hur mycket som helst, hur länge som helst.
Varför kan inte jag få må helt bra någon gång utan att något ska gå galet så fort det börjar se ljust ut?
Så nu tar jag mitt pick och pack och drar till Uppsala och hälsar på. Jag gör som psykologen sa åt mig att göra. Gör det som du mår bra av. Och jag mår bra när jag får vara med min nya kärlek och mitt barn. Men just nu överväger det att få komma ifrån stan och se något annat. Att få sova. Slippa bry mig några dagar.
Han vet ju för fan hur jag mått så varför ska han börja tjafsa nu för då?
Vad tror han då? Att jag skulle vara singel resten av livet och passa upp på han?
Jag är för feg för att säga ifrån. Alldeles för feg. Jag vet inte hur man gör det.
Until next time....
