maggiebrown

Det är konstigt hur livet ter sig. Olika för alla. Ingen har det lika som någon annan.
Visst, dom flesta har ett jobb, 7-16, hämta ungar på dagis, hem och laga mat, natta barnen och sedan halvsova i soffan tills det är dags för sängen.
Men så finns det dom som inte har den där vanliga vardagen. Dom som har en helt annan vardag. En vardag som vi andra aldrig skulle kunna föreställa oss hur det är. För vi hamnar inte där. Det händer inte mig!
Men det kan visst hända.
Det har inte hänt mig men en nära vän.
Hennes son blev sjuk i våras och sedan dess har dom mer eller mindre bott på sjukhus.
Hur dom klarat av det?
Det vet jag inte.
Hur orkar man?
När får man tid att själv bryta ihop?
Får man någonsin tid till det?
Jag vet att jag skulle bryta ihop. Det är bara sån jag är. Jag har lätt för att bli ledsen och svag. Det ligger i min natur. Medan vissa människor klarar av saker bra, kanske inte lätt, men ändå bra, för att dom vet att dom måste.
Men jag har just fått veta det positiva.
Han mår bra. Friskförklarad blir han inte på många år, men han mår bra nu. Inga mer behandlingar, inga mer sjukhus än "dom vanliga" kontrollerna efteråt.
Det känns så skönt!
Så jävla skönt att det gått så bra. Från tillstånd allvarligt till tillstånd stabilt!
Jag är så glad. Så glad för deras skull. För deras son. För att dom nu kan börja leva ett vanligt Svensson-liv. Så som man ska göra. Som "alla andra".

Med detta vill jag bara visa att jag tänker på er. Men det hoppas jag att ni vet och har förstått.
Att jag skänker er en tanke nu och då. Att jag har hoppats.
Så, det här är till Dig!